J

Noll julkänsla. Få dyra saker, ett endaste julkort och en tygbit med ett hjärta på.
Konstiga drömmar om gräl och vid-sidan-om-människa och trasiga jättetallrikar.
Sova tidigt på kvällen, länge på morgonen och gå i pyjamas tills klockan är fem.
Kolla på djurprogram tills vargar och apor står en upp i halsen och äta snabbmat själv.

Jag vet inte om jag tycker det här är okej.
Jag föll för frestelsen för att se vilken kändis jag var mest lik och när de flesta blir lika Angelina Jolie, Scarlett Johanson eller Lindsay Lohan så dyker det upp  fyra asiater och CONOR.


Konichiwa.

Jo nu är det såhär att i onsdags var jag i Stockholm.
Vi gick runt på stan men jag hittade ingenting. Lotta hittade massor men jag hittade ingenting. Christopher som nyss hade anlänt från Anderstorp kom förbi och sa hej innan jakten på Chinateatern började.
Den låg på Östermalm och vi blev glada. Jag var glad, Lotta var glad och överklassfolket som stod utanför med oss såg också glada ut. En storfamilj anlände i en vit och en svart limousin och de såg också glada ut.

På Chinateatern entrade Magnus Carlson scenen. Det var ju trots allt "en afton med Weeping Willows" som vi kommit för att se. När jag såg honom fylldes som vanligt mitt hjärta till bristningsgränsen. Sen kommer Jensan. Han och Magnus sjunger tillsammans och jag visste inte var jag skulle ta vägen så jag grät och grät och grät. När Magnus sjunger "While I'm still strong" börjar den vuxna medelåldersmannen som sitter bredvid mig också att gråta och det blev lite som en gemenskaphetsgrej. Jag trodde även att oasis-Liam var där, för att Andy Bell var gästgitarrist, men det var ju inte han. Snubben var ju Ian McCulloch från Echo and the Bunnymen och han kom visserligen också från England och "Ian" och "Liam" är väl lätt att ta miste på, men rätt pinsamt är det. Förlåt till alla som jag har sagt till att Liam var där.

När vi hade gråtit färdigt var det dags att åka hem och Lotta och jag sätter oss på bussen, trötta och lyckliga. Vi pratar på som vanligt och jag är på the top of the world tills en kille med ögonbindel lyfter på denna och lutar sig fram till mig och ler vänligt.
"Ursäkta," säger han "men när ska ni kliva av?"
"Ska vi dämpa oss lite" säger jag
"Nej. Jag vill bara veta vilken tid ni ska kliva av."
"Jaha, ja, tio över tolv är vi framme"
Killen tittar på mig, tittar på klockan, lutar sig tillbaka och för sedan ned sin bindel över ögonen igen.
"Skönt" säger han sen och ler.

Lotta och jag var tysta resten av vägen hem.


Idag var det ju julavslutning och det är tråkigt att jag inte har kommit i någon julstämning alls. Julshowen vi bjöds på av esteterna var inte rolig. Jenny, Lisa och Kristina var det enda sevärda, fast de var ju å andra sidan nästintill världsklass och Lisas growlande var ju otippat och grymt. Att engelskaläraren hade klätt ut sig till pudel i superporrig outfit var ju ganska kul också, förutom det fakta att hon hade den mest beundransvärda kroppen jag någonsin har sett. Att ens lärare hade snyggare kropp än en själv är ju jobbigt.

Efter den lama avslutningen så gick "gänget" och fikade. Det var mysigt men jag åt för mycket så jag mådde jätteilla. Det blev en genomgång av staden och sen åkte jag hem och nu sitter jag här och väntar på mat så jag kan åka till Emma.

Radera inlägg.
Det stod nåt bra här, men jag vill ju att du ska veta, inte resten av världen.

Jag är jätteupprörd.
Igår satt jag framför datorn i TRE timmar för att göra färdigt mitt psykologiarbete.
Idag är det borta och jag kan inte hjälpa att jag sitter och gråter som ett hjälplöst barn.
DET HÄR SUGER!!!!!
Min jävla alkoholistdvärg till lärare kommer ju flippa ur och tro att jag hittar på allting, så jag kan lika gärna säga att våran icke-existerande hund åt upp arbetet.

Vi får väl se hur resten av dagen ter sig. Blir det inte bättre än så här tar jag livet av mig. Nu har jag iallafall gnällt av mig.

Jag behöver motivation. Massor, massor och massor av det.
Till lite allt möjligt.