J

Jag sitter kvar i skolan efter att jag har slutat av en enda anledning; att skriva ut saker jag behöver för att plugga under lovet. Har jag gjort det? Nä! Jag sitter bara och trycker runt och sitter och sitter i onödan. 
Det borde finnas något som sätter fart på min motivation. Det finns det ju inte. Nu struntar jag i det här och får lösa det på något annat sätt.
 

En glad överraskning nådde mina öron i fredags förmiddag. Jag har fått semesterersättning på 2 200 från McDonalds som jag faktiskt slutade jobba för för över ett år sedan. Det förgyllde hela dagen och nu får jag nog passa mig så jag inte köper kläder och skivor för alla de där pengarna. Vilket jag säkert kommer att göra iallafall, men vadå, det är ju ett mål iallafall.


Det har varit en mycket, mycket bra och mysig helg i Norrköping. Förstår inte varför det ska vara så satans jobbigt att åka hem bara. En bra sak är ju iallafall att jag tog tåget hem, för jag slapp visa den där braiga biljetten än en gång. Jag kommer alltså åka minst tre gånger på den, för femtio kronor. Såna saker gör mig glad. Det måste vara mina smålandsgener eller nåt. Hursomhelst, som vanligt när jag åker tåg själv så händer det saker. Denna gång fick vi nödbromsa efter att vi kört över någonting . Det var direkt efter att vi hade stannat vid Kolmården, så jag tänkte "herregud, nu har någon tagit livet av sig", och det var kanske inte bara jag som tänkte så, för runt omkring mig började folk prata med varandra och fråga sig vad som egentligen hade hänt. Det var ingen som frågade vad jag trodde, men det var kanske lika bra. Sen fick vi besked om vad som hade hänt, och tydligen hade vi "bara" kört över ett träd så att tåget nästan hade spårat ur, men bara nästan så nu skulle herr tågchaufför chansa och se om det gick bra att köra vidare. Lyckligtvis gick det ju bra, men var lite nervös. Jag kom hem halv nio, var odräglig mot mina föräldrar av okänd anledning och somnade klockan nio. 

Idag är det måndag och det är en ganska bra skoldag om det är rätt människor i skolan. U-landskunskapen är ju extra skojig och så om rätt människor är där. Jag sitter nu på våran minst roliga lektion och ska ta reda på massa strunt om Benelux, och det går ju bra, hähäh. Men allvarligt talat, våran hemma-dator har ju kraschat, så vad ska jag göra då?

Titta, nu är jag tillbaka efter bara en dag.
Inte för att det har hänt något särskilt, men jag har liksom kind of börjat tycka om att sitta och skriva vid datorn, fast jag nog fortfarande föredrar pennan och pappret.

Hursomhelst tog det ju både en och två timmar innan jag lyfte på ändan och hittade ut ifrån mitt kvävda hus. Anledningen till att det var kvävt var att vi hade sjuhundratusentre ungar på besök. Det var fruktansvärt, de var överallt. Ö V E R A L L T. Nog med gnällande. Jag gick ut iallafall, med musik i lurarna och behagligt varma kläder på mig. Jag mötte inte en själ. Inte en enda själ mötte jag ute, under de första en och en halv timmarna, och det var jätteskönt och jag tänkte än en gång på hur underskattade promenader med sig själv var. Men sen. SEN gott folk bestämmer jag mig för att gå en annorlunda väg hem. Varför litar jag på min magkänsla egentligen? Nåväl, jag går förbi en massivt stor äng och ser i ögonvrån hur det börjar blinka rött mitt ute på ängen. "Vad tusan" började jag undra, och fick syn på kanske sju silhuetter, alla vända mot mig. Då började kalla kårar gå utför min rygg, och jag kunde inte undgå tanken på Arkiv X. Jag låtsas hursomhelst som om ingenting när kanske många hundar börjar idiotskälla på mig och jag måste kväva ett skrik och halvspringa därifrån med hjärtat i halsgropen.
Till slutpoängen med denna anekdot; vem i hela jävla friden tränar aguility eller sånt jävla jävlarns strunt när det är svart som natten ute?! PÅ EN JÄVLA ÄNG IN THE MIDDLE OF NOWHERE?!! VA?! VAVAVA?!

Idag vet jag inte vad jag kan tråka ut er med. Jag gick till skolan. Vi hade idrott som bestod av boxing. Det var ganska roligt faktiskt, jag och Lotta var inte seriösa för fem öre och betedde oss mest som femåringar. Jag fick höra att jag var barnslig och skrattar för mycket och för högt, men det står jag nog ut med. Karin tröstade mig lite och sa att det var drag hon gillar med mig, eftersom hon själv inte är barnslig. Okejrå, jag har inte bråttom att växa upp liksom. Sen blev jag om möjligt ännu värre och jobbigare på u-landskunskapen. Jag var övertrött och hungrig och i desperat behov av en sockerkick, och så blir man ju som barn igen när man träffar Adam. Vi satt och skrattade oss halvt fördärvade åt de stackars fattiga och halvdöda vi skulle ägna vår tid åt. För att dra ett exempel:

L: VISSTE NI att 1949 fördes 43 000 LETTER till (random ställe) på EN DAG?!?!! Kan ni tänka er?! Alltså EN DAG!

J (som i jag, eller Johanna): Du Lotta, det kan inte ha varit LETT!

Varpå Adam och jag brister ut i gapskratt och jag visste inte riktigt om jag skulle springa iväg eller sätta mig på stället och gråta av skratt. Det blev det sistnämnda. Adam fällde säkert någon tår också, men jag såg inte, för han ska vara så manlig. Det var iallafall otroligt roligt för stunden, ni anar inte. Sen drog jag några små anekdoter om när jag var liten och tjock, och då skrattade vi alla tre väldigt mycket. Jag mådde lite dåligt av att göra narr av lilla tjocka jag, men det gick över. Till sist blev jag trött på mig själv och stirrade tomt ut i luften, för vad ska man annars göra? 

Efter det kom min mamma och hämtade mig och jag fick en mössa och så hämtade vi pizza och kollade på Blades of Glory. Det var med andra ord mer helg idag än det var i helgen.

Nu är jag nog tillbaka till bloggen för tredje gången.
Tredje gången gillt, third comeback liksom. Till skillnad mot sist ska jag inte ta bort alla inlägg jag hade skrivit innan. Nu skulle jag i och för sig barabehöva  ta bort ett inlägg, men det får stanna!
Det skrev jag för den delen inte för århundraden sedan, den fjärde juni var det ja.

Även denna gång ska jag gnälla.
Jag ska gnälla och gnälla över den här galet tråkiga och misslyckade helg.

Fredagen var okej. Jag, Lotta, Karin och, lite på efterkälken, Anna var på slakthuset och träffade människor och lyssnade på diverse lokalband. Särskilt lokala vet jag inte om de egentligen var, men de spelade iallafall.
Vi var besvikna och klagade som vanligt på vad stela alla Nyköpingsbor var. Intryckta i ett hörn stod de, alla trista och förutsägbara Nyköpingsbor, och sniglade sig fram till scenen när deras egna vänner spelade. Även då stod de mest och glodde rätt upp och ned, någon skrek att de var bra någon gång, inte mer med det.
"Äh vafan" sa jag, Jenny och Lotta när SVART (svenska visor att röja till) entrade scenen, och så struntade vi alla trista och stela Nyköpingsbor och började dansa till denna glädjepop, vilket verkade vara uppskattat av bandet, för efter det såg jag nog i ögonvrån att den lilla publiken släppte loss lite grann. Efter detta var jag nöjd och lycklig, ringde till herrn som trodde att jag var full, och så åkte jag och Lotta hem till mig och drack té och somnade framför TVn.

Igår, lördags, vaknade jag och Lotta och brunchade vid tolv, sen åkte hon hem och då satt jag hemma som en annan idiot och gjorde ingenting.
Strök lite kläder, lyssnade lite på musik, fikade lite och sånt där va.
Vid halv nio tänkte jag att "här kan jag ju inte sitta" och så for jag till Emma och Fredrik som var hemma hos Emma, och så kollade vi på The Holiday. Jag som inte brukar gilla såna där filmer satt och log fånigt när filmen slutade precis som jag visste att den skulle. Men den var ju bra, så vadå. Efter filmen visste jag nog vad Fredrik och Emma ville göra downstairs, så jag sa tack och hej och gick ut och promenerade. Jag fick av misstag syn på en mans snopp där han stod och kissade. Jag ursäktade mig inte utan gick vidare när han hojtade på mig. Precis när jag kom innanför dörren ringde en annan berusad man som också hade haft en lika meningslös helg, fast det var ganska uppenbart att han ändå hade det bättre än mig. Sen somnade jag.

Söndag idag och jag har gjort ingenting. Och när jag säger ingenting menar jag verkligen ingenting. Det enda jag har lyckats åstadkomma är detta halvtaskiga blogginlägg. Och innehållet är ju inte särskilt underhållande eller relevant. Så jag går nog ut och tar ännu en promenad nu.