J

Inatt åker vi till Barcelona.
Min väska kunde misstas för någon som skulle ut och festivala, men strunt samma.
Nu är jag hemifrån i tio dagar tillsammans med bra folk och bra musik och det ska bli bra, alltihop.

Det har varit ett omtumlande och ansträngande slut på det här lovet. Jag har nämligen tillbringat lördagen och söndagen med min familj. Låt mig först förklara att "Ta det lugnt med familjen" inte finns i mitt vokabulär. Hemma hos oss är det alltid stora, dramatiska, farliga, läskiga och cirkusliknande föreställningar, ständigt nya upptåg och slagsmål och privatliv är ju bara att glömma om man inte låser in sig på rummet. (Och "rummet" är inte badrummet. Jag blir inte förvånad längre om någon kommer och dyrkar upp låset när jag står i duschen och ska "låna" någonting.)

Anyway, när jag nu har givit er en rättvis bild av min familj, tänk er då att jag tillbringade helgen med dem i en stuga vid vattnet. Tillsammans med min mormor och morfar.  Med ännu en generation djävulsskap. Saken är den att jag inte dör av leda som de flesta kanske skulle ha gjort. Det är inte det som är problemet. Hur skulle det kunna vara det förresten? Det är raka motsatsen. Efter två dygn med min familj så kan den stackars utsatte lika gärna ha sprungit i en evig uppförsbacke, med ett sågverk på huvudet och händerna frambundna. Att ha händerna frambundna är nämligen mycket jobbigare än att ha dem bakbundna när man springer. Jag är utmattad. Jag har sprungit färdigt och därför rör sig fingrarna över tangentbordet som små autistiska åldringar. Hur kan gamla människor ha så mycket lagrad och gömd energi?!

Fast ska man tro mammas historier så är jag uppenbarligen inte bättre själv i jämförelse med resten av släkten. När hon igår kväll var i sitt esse så förklarade hon sakligt för sina föräldrar att jag i somras hade ramlat i ett dike och rökt, sen hade mitt tält vattenfyllts så att jag kunde åka i en å på det. (Mamma, läser du det här så försök inte ens förklara dig) Jag kunde inte ändra historien heller, utan tydligen är jag så uppfinningsrik att jag kan få ett vattenfyllt tält att flyta.

Men jag har ju alltid varit bra.

                                                                                                                                                              

Idag börjar min bojkottning av fenomenet Datorn. På senaste tiden har jag märkt att det är vid datorn som min ilska och frustration bryter fram, men också där mina svaga stunder träder i kraft.
Jag kan inte arbeta framför datorn, särskilt inte med skolrelaterade saker och jag kan inte låta bli att försöka klura reda på saker jag inte borde lägga mig i när jag sitter framför datorn. Jag sitter inne på msn med statusen "offline" och lägger aldrig upp bilder, annat än på mig själv på bilddagboken, så vad tjänar det till? Ingenting. Det är ren och skär ondska. Summan av kardemumman lyder alltså: datorn är värdelös.

Så det här är adjö. I alla fall för ett tag.

Pinsam bekännelse.

Harry jävla Potter har, precis som när jag var sju, förgiftat mitt sinne och helt och fullt satt mig i fördärvet igen.
När fredagen kom och mina vänner gick ut så satte jag mig och plöjde igenom bokens första femhundra sidor, utan ät- eller kisspauser, rädd för att förlora värdefull tid . Mitt tevatten kallnade och ljuslyktorna slocknade utan större notis. Dessutom måste jag lägga band på mig själv så att jag inte bläddrar fram till slutet. 
Det här är lika pinsamt som det är illa, men även jag har brister. Att det just skulle vara Harry Potter är en annan historia.

 

Dudududududududududu du du du du du du.

   du
du

   du  du du