J

I brist på sysselsättning så begav jag mig idag ut för att "rensa tankarna" som man säger när man vill ge sken av att vara svår. Min väg gick mot den delen av mitt kvarter där Oxelösund existerar i sitt rätta esse med till synes oändliga åkrar och djupa skogar och det är ju rätt fantastiskt att jag har det här som bakgård. Det var flera år sedan som jag verkligen VAR där. Sist var jag fjorton och ramlade på en moped men den gången räknas ju inte. Sist jag verkligen var där var nog när jag var tio eller liknande och det slog mig väldigt snabbt att tiden här inte alls var densamma som hemma i den stunden,  den hade stannat mitt i en tioårings andetag.

Det var förbannat förbryllande att känna igen varje snår, buske och ek. Var jag tio eller arton? Var det åtta år sedan jag lekte på vägarna, ramlade ut på fälten och fick fästingar? En väggrop skvallrade om den gången när jag och pappa mötte en orm vid en cykeltur, en backe om var vi brukade plocka liljekonvaljer och en avvikelse i stigen var vi en gång hade gått vilse. Vid ett krön stannade jag. Ovanför det här krönet så finns det en gammal fornlämning, små berg och träd med perfekta grenar för den med avsikten att klättra. Här hängde vi när vi var små, men då kom vi dit från en genväg som går rakt från grannhuset och genom skogen. Det var en bisarr upplevelse att stå där och glo upp bland träden gråtmild. Ska jag gena tillbaka, tänkte jag i sant barnasinne och klev av vägen. Ganska snabbt upptäckte jag att stigen hade växt igen, eller bara var för liten för att jag skulle se den. Jag fick gå tillbaka och glo lite till innan jag gick den långa vägen runt för att sluta upp på en trafikerad väg med en enda tanke cirkulerandes.

Fan vad gammal jag har blivit.