J

Efter ett långt förtroligt samtal med Karin om hur mycket vi avskyr Internet och hur mycket vi egentligen behöver plugga:
(ungefärligt återgivet)

K länkar musik från myspace via msn när vi pratar i telefon

J: Just nu är jag inne på Bilddagboken, Myspace, Msn och Facebook. Jag pratar i telefon med dig, stereon är på och Sven Wolter visas på tv. (ÖVERSTIMULANS DELUXE) Mitt dokument om tidsproblematik är helt orört.
K: Amen komigennurå, nu lägger vi på och så loggar vi ut från Facebook, Bilddagboken, Msn..allt som distraherar oss!
J: Ahfan, det gör vi! Nu jävlar ska vi plugga!
K: Alltså, ser jag dig inloggad någonstans.. DÅÅÅÅÅÅ'RU!
J: Men om du ser att jag är inloggad måste ju det innebära att du också är inloggad..
K och J: HÖHÖHÖHÖHÖHÖ det går ju inte!!

(ungefär en kvart senare)
 
Karins konversationsfönster dyker upp i det högra hörnet.
J: GOT YA!
Varav jag snabbt inser mitt misstag och ändrar statusen till "Inte vid datorn", som för att dölja att jag ens varit där.
Fan. Vi är så svaga individer. Jag undrar vad det är som har skapat den här dragningskraften till Internet och varför man stannar, det är ju verkligen som en drog. Efter flera timmars sittande kommer en känsla av tillfredsställande och exakt i samma stund som man känner sig mätt på användandet kommer ångesten över att klockan har gått i takt med bloggläsande och "word challange" på Facebook. Håller man däremot från sig datorn i några dagar försvinner behovet direkt och tiden som datorn har berövat vet man knappt var man ska göra av.

Hur som helst, jag vet inte om det har med åldern att göra eller bara brist på lust, men jag känner inte av någon exalterad eller upprymd stämning över att det är nyår idag. För första gången någonsin känns det bara som en dag i mängden av alla dessa 365, precis som julafton gjorde i år. Det är fruktansvärt synd, de senaste dagarnas upprymdhet har sträckt sig så långt till att Harry Potter har gått på tv. Likgiltigheten är (förutom the excitement över Harry Potter) maximal, den har nått sin yttersta gräns. Jag kanske behöver en riktig jävla karatefylla för att mitt slumrande känslocentra ska vakna till liv igen. Eller en riktigt bra bok.



Laurie Lipton, Time Travel

Så! Julstämningen är fixad.
Inget får en på bra humör som döda barnkroppar och misär!

Igår åkte vi ganska spontant med tio i elva-tåget till Norrköping och gick till Hugos för att se Sirqus Alfon. Dans, dans, roligt, roligt och helt  nyktert också, vilket jag inte erfarit på ett uteställe förut. Klockan sex kom vi till Karins lägenhet igen, tre blåmärken rikare och jag dog efter att ha varit vaken i 24 timmar och sju och en halv av dessa torkat bajs. Alltså, jag vill ju dementera fördomarna om att äldrevård bara handlar om att torka bajs, men jag vet inte vad det var med dem igår! De var på toaletten HELA TIDEN, och jag som trodde jag vänjt av mig vad gäller konstiga odörer och dylikt fick svälja flera gånger efter den sjuhundrafemtioelvte gången plasthandskarna åkte fram.

Jag har inte börjat köpa julklappar ännu. Pengar rinner genom mina händer men ingenting går till någonting annat än mig själv. Inte vet jag när jag ska ha tid att köpa de heller, eller vad jag ska köpa överhuvudtaget. Jag måste ägna mycket tid åt skolarbete, vilket känns hur bra som helst när man har jullov. Snart är det över. Både jul och skola.

Till Karin, 23:43
"Frihet är att gå på Oxelösunds vägar
och sjunga hur högt man vill
på headmaster ritual
och ingen hör för att det är
så jävla öde här"

>

Världens just nu roligaste video!
Se den här!
 
Jag kan erkänna att mitt publicerande av listan med äckliga ord inte direkt har varit till min fördel. De jag faktiskt umgås med i min lilla läsarkrets använder nu dessa ord frekvent när tillfälle dyker upp, vilket inte känns okej. By the way så visade sig "vattkopporna" vara Pityriasis Rosea, och hur coolt och livshotande det än låter så är det inte det. Det är bara hur äckligt som helst. Jag kan sitta och googla och skratta högt för att det ser så djävulskt groteskt ut och sedan skatta mig lycklig över att det försvinner om cirkus sex veckor. Jag kommer inte alltid att se ut såhär alltså. Det monstruösa kommer att försvinna.

Alltså, jag har känt på mig hela veckan att någonting ska hända den femte.
Inte "hända" som i att jag av en slump skulle träffa Al Pacino på stan, men det känns som att någonting viktigt är glömt. Jag har gått och funderat på detta hela dagen men det enda jag kommit nära är att jag tror att för många år sedan dog min kanin den femte december. Jag tror att jag kommer ihåg att det var så.
Jag går runt och är nervös.
Jag har missat någonting.
Jag är säker på det.

En fruktansvärt bra dag innehållandes en bra och likasinnad människa, kryddor och dofter, ljus och stämning som påminner sinnena om jul som barn

Jag är trött på Sartre. Jag kräks på Rousseau.
Jag skulle vilja sluta tänka rationellt.
Kanske för ett tag iallafall. Kanske för ett tag sluta analysera och värdera
Det skulle vara skönt att kunna uppskatta utan att tänka fyra steg längre och inåt.
Men det måste finnas mer bakom allting! MER!
"Varför sköt militären i Ådalen -31?"
Ja, inte fan vet jag och det skiter väl jag egentligen i.
Man måste veta allt, likt förbannat testas på allt och det kan aldrig,
aldrig någonsin bara vara som det är.
VAD KAN DU
om Blekinges typarkitektur?
om Hitler Jugend i svenska skolan
om etik och moral och vem sa så
om Den nya Héloïse och sedan:
Analysera det, Träng in i det och
LIGG MED DET SÅ DU VERKLIGEN LÄR DIG!                        
om tidsproblematik och m-RNA
om gudsbilder
om hinduiska mantran
Les 2 discours, löjtnant Beckman, torvtak, neutralitet
och konsekvensetik och mitos
och dygd och formell engelska och åter igen varför sköt fanskapen till militärer  i Ådalen -31 och
hur kan Gud vara allsmäktig när katastrofer händer,
hur kan han vara upptagen på annat håll
NÄR FOLK DÖR?!


Det blir så intimt. 
Det blir så intimt att det här bara blev meningslöst sammansatta ord,
ett konstigt försök att göra en poäng av det hela