Duktig student
Efter ett långt förtroligt samtal med Karin om hur mycket vi avskyr Internet och hur mycket vi egentligen behöver plugga:
(ungefärligt återgivet)
K länkar musik från myspace via msn när vi pratar i telefon
J: Just nu är jag inne på Bilddagboken, Myspace, Msn och Facebook. Jag pratar i telefon med dig, stereon är på och Sven Wolter visas på tv. (ÖVERSTIMULANS DELUXE) Mitt dokument om tidsproblematik är helt orört.
K: Amen komigennurå, nu lägger vi på och så loggar vi ut från Facebook, Bilddagboken, Msn..allt som distraherar oss!
J: Ahfan, det gör vi! Nu jävlar ska vi plugga!
K: Alltså, ser jag dig inloggad någonstans.. DÅÅÅÅÅÅ'RU!
J: Men om du ser att jag är inloggad måste ju det innebära att du också är inloggad..
K och J: HÖHÖHÖHÖHÖHÖ det går ju inte!!
(ungefär en kvart senare)
Karins konversationsfönster dyker upp i det högra hörnet.
J: GOT YA!
Varav jag snabbt inser mitt misstag och ändrar statusen till "Inte vid datorn", som för att dölja att jag ens varit där.
Fan. Vi är så svaga individer. Jag undrar vad det är som har skapat den här dragningskraften till Internet och varför man stannar, det är ju verkligen som en drog. Efter flera timmars sittande kommer en känsla av tillfredsställande och exakt i samma stund som man känner sig mätt på användandet kommer ångesten över att klockan har gått i takt med bloggläsande och "word challange" på Facebook. Håller man däremot från sig datorn i några dagar försvinner behovet direkt och tiden som datorn har berövat vet man knappt var man ska göra av.
Hur som helst, jag vet inte om det har med åldern att göra eller bara brist på lust, men jag känner inte av någon exalterad eller upprymd stämning över att det är nyår idag. För första gången någonsin känns det bara som en dag i mängden av alla dessa 365, precis som julafton gjorde i år. Det är fruktansvärt synd, de senaste dagarnas upprymdhet har sträckt sig så långt till att Harry Potter har gått på tv. Likgiltigheten är (förutom the excitement över Harry Potter) maximal, den har nått sin yttersta gräns. Jag kanske behöver en riktig jävla karatefylla för att mitt slumrande känslocentra ska vakna till liv igen. Eller en riktigt bra bok.
Laurie Lipton, Time Travel
(ungefärligt återgivet)
K länkar musik från myspace via msn när vi pratar i telefon
J: Just nu är jag inne på Bilddagboken, Myspace, Msn och Facebook. Jag pratar i telefon med dig, stereon är på och Sven Wolter visas på tv. (ÖVERSTIMULANS DELUXE) Mitt dokument om tidsproblematik är helt orört.
K: Amen komigennurå, nu lägger vi på och så loggar vi ut från Facebook, Bilddagboken, Msn..allt som distraherar oss!
J: Ahfan, det gör vi! Nu jävlar ska vi plugga!
K: Alltså, ser jag dig inloggad någonstans.. DÅÅÅÅÅÅ'RU!
J: Men om du ser att jag är inloggad måste ju det innebära att du också är inloggad..
K och J: HÖHÖHÖHÖHÖHÖ det går ju inte!!
(ungefär en kvart senare)
Karins konversationsfönster dyker upp i det högra hörnet.
J: GOT YA!
Varav jag snabbt inser mitt misstag och ändrar statusen till "Inte vid datorn", som för att dölja att jag ens varit där.
Fan. Vi är så svaga individer. Jag undrar vad det är som har skapat den här dragningskraften till Internet och varför man stannar, det är ju verkligen som en drog. Efter flera timmars sittande kommer en känsla av tillfredsställande och exakt i samma stund som man känner sig mätt på användandet kommer ångesten över att klockan har gått i takt med bloggläsande och "word challange" på Facebook. Håller man däremot från sig datorn i några dagar försvinner behovet direkt och tiden som datorn har berövat vet man knappt var man ska göra av.
Hur som helst, jag vet inte om det har med åldern att göra eller bara brist på lust, men jag känner inte av någon exalterad eller upprymd stämning över att det är nyår idag. För första gången någonsin känns det bara som en dag i mängden av alla dessa 365, precis som julafton gjorde i år. Det är fruktansvärt synd, de senaste dagarnas upprymdhet har sträckt sig så långt till att Harry Potter har gått på tv. Likgiltigheten är (förutom the excitement över Harry Potter) maximal, den har nått sin yttersta gräns. Jag kanske behöver en riktig jävla karatefylla för att mitt slumrande känslocentra ska vakna till liv igen. Eller en riktigt bra bok.
Laurie Lipton, Time Travel
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ååå. GOTT NYTT JOHANNA!
Teledejt senare? <3
Trackback
