J

Idag har jag rotat igenom min "box of life" och hittat en hel hög med gamla lappar, foton, biljetter och brev.
När jag läste en del brev kom jag på mig själv med att sakna avsändaren som är en kär vän sedan minst fyra år tillbaka och bli alldeles bedrövad över att vi inte har kollat av läget på många månader. Fy och skam, jag slängde iväg ett sms och hoppas att personen i fråga svarar, annat vore hemskt.

Jag är fruktansvärt tacksam idag över att jag har sparat pinsamma dagböcker och anteckningsblock, kärlekslappar, förlåtlappar, fula fotografier från automater och alla dessa brev från olika människor. Det är en tröst att ta fram allt det här och bara sitta och titta på det, bläddra, fnissa, rodna och minnas när Jonas Gardell var ens största hjälte. Det är inte en evighet sen, men oj vad det känns som det ibland, inte minst när det börjar droppa in högskolekataloger i brevlådan och studentmössan ska betalas senast fredag.



Johanna, 14, med orginalhårfärg